"Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga"

Citatet ovan av Ludwig von Wittengenstein, av många betraktad som förra århundradets störste filosof. Citatet blir i allt högre grad giltigt för vår samhällsdebatt, som snart inte längre förtjänar epitetet debatt.

En vardaglig händelse kan påminna om detta, som när jag nyss gick förbi Expressens första sida i köket och såg omslaget med Madeleine och vad han heter - Jonas?

Bläddrade lite och upptäckte att man inte bara skrev om vår tigande konung, utan även drog in otrohet i ett större sammanhang - säkerligen för femtielfte gången Tiger Woods och Elin vad hon nu heter. Fru Woods?

-----------------

Retar mig på det outtalade i kvällstidningarnas säljstrategi. De har låg intellektuell status och en majoritet kvinnliga läsare. Har inte gjort någon research på området, men satsningen på kvinnliga läsare är så uppenbar genom vad man skriver om, att något annat vore otänkbart.

Jag är ingen manlig man i fråga om intressen. Jag är till exempel likgiltig för sport. Jag läser alltid kulturdelen i DN. Ofta ingående. Jag är inte macho och vill helst inte ses som sådan. Jag tycker det är lite bonnläpp över det hela.

Jag önskar av hela mitt hjärta att vi kunde införa total jämställdhet på alla områden, och jag har tänkt igenom konsekvenserna av det i många år. Tror inte jag har missat något. Alltså könsneutral behandling in absurdum.

Så denna attack på kvällstidningarna och deras övervägande kvinnliga läsare är inte ett uttryck för någon konservatism. Snarare kulturradikalism.

Jag bara hatar dubbelmoral i alla former, men mest i den form den tar sig när man säger sig vara för jämställdhet och likabehandling av alla människor oavsett ras, hudfärg, relgion, genus och etnicitet. Det är så skenheligt.

Antingen lever man som man lär eller så skaffar man sig en ny filosofi.

Har man denna radikala inställning, så ser man på världen med andra ögon och
man ser hela tiden sådant som det är tabu att tala om. Till exempel att det mestadels är kvinnor
som läser om kungahusen och Tiger Woods eller ser på Svenska Hollywoodfruar. När jag sett det programmet i max tio minuter så blir jag uppriktigt chockad. Vem kan finna det intressant? Hur är det möjligt? Vad har man då för övriga intressen? Hur ser man på världen? Hur ser ens själsliv ut?

Ni kan ju gissa vad jag numera anser om det helt befängda påståendet att könsrollerna bara är kulturella, att kvinnors och mäns intressen beror på kulturell indoktrinering, pavlovsk betingning, sedan barnsben.

Det är ju så uppenbart befängt. Vi vet från forskningen att hjärnorna hos djurhannar och djurhonor ser olika ut, att de genomsnittligt väger olika i förhållande till kroppsvolym, att denna olikhet är synlig redan på fosterstadiet, vilket borde vara en självklarhet, med tanke på hur olika kropparna skall utvecklas och inflytandet från hormonproduktionen.

Vi vet att genomsnittlig IQ är lägre hos kvinnor än hos män, fast det är inte så illa som det låter: de finns färre kvinnliga idioter, men också färre kvinnliga genier. Vilket avspeglas i könsfördelningen ifråga om nobelpris.

Det enda kvinnliga geniet jag kan komma på är Patricia Highsmith, men hon var lesbisk, och jag tror att det också är medfött, fast å andra sidan försökte Patricas mamma abortera henne, misslyckades och de hade ett extremt dåligt mor-dotter-förhållande - ja, trots sin lesbiskhet, så var Patricia misogyn hela livet, förutom antisemit och grav alkoholist.



http://www.youtube.com/watch?v=feEVNZzZZLg

http://www.youtube.com/watch?v=Flcyjl1q_KE&feature=related

Hur skall man komma till rätta med den pinsamma bristen på kvinnliga nobelpristagare? Ge nobelpris i nya grenar så att säga, eller kvotera?

Men när man drar fram sådana här saker, så ifrågasätts man som man. Och vilken man vill bli det. Så även om fler än jag ser de här mönstren, så tiger man av rädsla för att bli anklagad för att hata kvinnor som vissa hatar afrikaner eller judar och därför älskar att dra fram negativa fakta om sådana.

Det är för sorgligt. Sanningen har ingen chans mot verkligheten, mot samhällets behov av tabun och lögner för att skapa en gemensam värdegrund, dvs. gemensamma spelregler.

Jag antar att jag lever i ett hat-kärlek-förhållande till samhället.

En idé jag länge haft: varför inte slopa jämställdhetsideologin och ersätta den med en könsrättviseideologi som tar hänsyn till skillnaderna och inte försöker använda dem för att förtrycka någotdera könet?

Helt orelaterat nästan: man säger sig vara för likabehandling inte bara mellan hetero- och homosexuella utan även mellan transpersoner och heterosexuella.

Jag antar att man till transpersoner räknar inte bara transsexuella utan även transvestiter. Men det kan man inte mena bokstavligt, till 100 procent.

Så i vanlig ordning skall man inte låtsas om det. Till exempel att manliga transvestiter inte får tjänstgöra i kvinnlig uniform om de är poliser. Vilket väl är en form av diskriminering.

Men så där är det hela tiden. Det är så tröttsamt.