Paralleller till invandring

Jag har länge - i flera år faktiskt - försökt tänka självkritiskt om det här med invandring.

Det handlar ofta, antar jag, om förhoppningsfulla människor som söker en bättre tillvaro än den de har i - förlåt min franska - den tredje världens armhålor. The armpits of the Third World.

Det kan inte vara så himla roligt där alltid. Men.

Resurser - av olika slag - är alltid begränsade. Ingen föreslår väl på allvar att man skall ta emot den kanske miljard eller mer som vill flytta till väst, eftersom det - anar nog de flesta - skulle leda till att västerländsk kultur - och då menar jag inte Opera och Ingmar Bergman - skulle dränkas. Och att det som man flyttade till, för att det var så bra jämfört med hemmaplan, det skulle upplösas i ett mångkulturellt, mångetniskt, mångreligiöst lapptäcke med speciella lagar för att olika grupper skulle kunna leva sida vid sida - precis som i de imperier som ledde fram till spänningarna som resulterade i första världskriget (och sedan i andra världskriget och därefter i hotet om atomvintern under kalla kriget).

Det är skrämmande att tänka att dessa imperier, det habsburgska och det ottomanska, speciellt då det förstnämnda, lett till en romantik om en gränslös värld utan pass där alla kan resa omkring och jobba i vilket land de vill, som i sin tur ledde till EU, som föddes i chocken över vad nationalismen kunde leda till.

EU är ju inget annat än ett sätt för en upplyst elit att bygga ett nytt habsburgskt imperium, och risken att det skall få samma förödande resultat på grund av undertryckta etniska spänningar är lika stor nu som för snart hundra år sen.

Jugoslavien under kommunismen var också ett försök à la EU, fast i mindre format; liksom Irak - och se vad som hände när Tito-regimen och Saddam förlorade greppet om dessa onaturliga skapelser! Alla undertryckta etniska spänningar välde fram i en flod av folkmord och terror.

Globaliseringen och det billiga interkontinentala resandet har dessutom möjliggjort en folkblandning som inte var möjlig under de habsburgska och ottomanska imperierna, varför
parallellen med dessa inte blir helt relevant. Snarare är vårt läge än mer prekärt än i dessa imperier.

I Europa för hundra år sedan kunde man resa fritt och jobba fritt, men de flesta som gjorde det var självförsörjande från dag ett: de fick inget etableringsbidrag eller hyresbidrag eller svenska för invandrare. De flesta hade dessutom kompatibla kulturella och religiösa bakgrunder. De som stack ut mest var väl judar, som etablerade sig stort i Tyskland.

Judar som på grund av pogromer i Ryssland etablerade sig stort i Polen, betraktades snart av de polska myndigheterna som ett problem och på 30-talet försökte man köpa Madagaskar av Frankrike, för att deportera sina judar dit. Allt detta skildras med omskakande uttalanden och pressklipp i den internationellt uppmärksammade klippboken "Human Smoke".

Nota bene, jag sitter inte här vid tangentbordet och ler belåtet åt det senare; tvärtom finner jag det svårhanterligt. Östjudarna i Polen var, som jag fattat det, ofta fattiga och inte alls lika sofistikerade som de läkare, författare, musiker och - här bränns det - kapitalister som vi förknippar med de tyska judarna, som nazisterna förföljde.

Samtidigt - var det inte just ättlingar till östjudar som skapade så mycket stort och underbart i Amerika, speciellt inom filmens värld, i Hollywood, och inom musikens, tänk Gershwin, Cole Porter, etc., och bröderna Coen och Bob Dylan, etc.

Raderna bara föddes ur varandra. Det var inte meningen att det skulle bli så långt, innan jag kom till mitt ärende: paralleller till invandring.

Eftersom det är så laddat, upplevs som ett lackmustest på anständighet och empati, så måste sådana paralleller dras, fast de i sin materiella kylighet kan tyckas hånfulla.

1) En parallell är bilismen. De flesta torde anse att den i sig är en välsignelse, vilket dock inte hindrar att den skapar enorma problem, om bilarnas antal blir för stort för vägnätet att svälja.

Köer uppstår, man talar till och med om trafikinfarkter, luften förorenas i onödan av kilometerlånga bilköer, stressen ökar, etc.

Ändå blir det kontroversiellt när politiker och myndigheter försöker begränsa bilåkandet.

Hur mycket mer kontroversiellt blir det då inte när man försöker begränsa en massinvandring som också skapar problem, omöjliggör för samhällsapparaten/samhällskroppen att smälta
massinvandringen.

Men lika lite som man beskyller någon för att hata bilar eller bilister, för att denne vill begränsa bilåkandet, lika lite borde man beskylla den som vill begränsa massinvandringen för att hata invandrare. Det är inte det som det handlar om.

2) Ofta uttrycks oro för att mycket turism skall ödelägga nationalparker och kulturella värden, och ingen - byt ut till få! - tycker att det är fel att man försöker begränsa turismen i dessa fall, eller att man uttrycker oro för dess negativa följdverkningar.

Åter har vi en parallell till den destruktiva sidan av för mycket invandring på för kort tid.

Slut på dagens predikan.