Ingen rättssäkerhet ifråga om yttrandefriheten

Jag tror att det råder juridisk anarki i fråga om vad som är hets mot folkgrupp.

Förmodligen för att det finns tusentals sätt att skriva på, även sakligt och faktabaserat, som med lagens ord kan “sprida missaktning mot en folkgrupp“.

Följaktligen går inte alla dessa sätt att i förväg beskriva, utan man ger sig själv friheten, som myndighet, att åtala i efterhand, när man bedömt om ett yttrande kan tänkas sprida missaktning.

Med andra ord finns ingen rättssäkerhet på området.

Professorn i etnologi tillika författaren Karl Olov Arnstberg har till och med uttryckt förståelse för detta i sin Svenska Tabun.

Dels framhöll han att saklighet och fakta inte skyddade från åtal mot hets mot folkgrupp, dels ansåg han att forskare som han själv (han är expert på romer) skall ges en särställning när det gäller kontroversiella fakta.

Med andra ord, en lag för kreti pleti, en för akademiker.

Och så kallar folk en paranoid, när man menar att man riskerar åtal så fort man skriver kritiskt om svensk asylpolitik, eftersom man måste argumentera med hjälp av fakta, som kastar ett negativt ljus över en del eller rentav ganska många asylsökande.

Demokratins kärna är yttrandefriheten. Förlorar vi den, antingen genom öppen statlig repression, eller genom räddhågad självcensur, så blir demokratin poänglös.

Fritt utbyte av information är ju en förutsättning för en fungerande demokrati med medborgare som har kunskap och rätt att diskutera samhällsproblem samt att fatta välgrundade beslut om vilket parti de skall rösta på.